För Barnen

Jag svänger in på parkeringen utanför lägergården. I dörröppningen står ledarna och vinkar till mig med stora leenden på sina läppar. Jag skrattar och vinkar glatt tillbaka. Det där misstaget jag gjorde på jobbet tidigare som har snurrat runt i tankarna hela dagen är som bortblåst. Jag andas ut, äntligen är jag tillbaka på min favoritplats på jorden.

Jag går ur bilen och tittar upp på den vackra gården. För er kanske den ser lite konstig ut med sina grå träpelare och sin gröna mossa på taket men för mig är den en fristad. Här har jag varit på så många läger att jag har tappat räkningen. Färgengården som en gång var främmande och lite läskig med sin mystiska skog och sin brygga som knarrar rytmiskt på nätterna, är nu som ett andra hem.

Gruset knastrar under mina fötter när jag går över parkeringen. Jag hänger av mig den tunga ryggsäcken med alla måsten och krav på kroken i hallen, den behövs inte här. Här på Färgengården finns inga krav.

Knappt har jag hunnit ta av mig jackan innan jag blir attackerad med kramar av mina vänner. Vänner som jag träffat genom kyrkan och som är lika taggade på läger som jag är. Vi går tillsammans in i den stora salen där vi leker lekar, pratar om allt mellan himmel och jord, äter den obligatoriska tacosen och går sedan, många timmar senare, upp på loftet för att ha andakt.

Även om lekarna och alla vänner är en underbar del av lägret så är andakten min favorit. Speciellt på hösten när det är alldeles mörkt ute och det enda som lyser upp det vackra loftet är alla levande ljus. Vi sätter oss på trägolvet och jag tittar upp i taket. Skuggorna från ljusen dansar på de vackra träbjälkarna och utanför det stora fönstret ser vi stjärnorna glittra ovanför träden. Den som leder andakten hälsar oss välkomna och tystnaden lägger sig som en dimma. Framför oss ligger det sångböcker i travar och när ledaren säger ett nummer tar alla en bok och slår upp sången. Gitarren börjar spela och alla sjunger med så gott de kan. Någon i hörnet lägger en stämma och mitt musikhjärta bultar av glädje. Lovsången fyller rummet och jag kan inte undgå att tänka: vilket fantastiskt sätt att be!

För mig är Svenska Kyrkan en fristad. Du är välkommen precis som du är och de som jobbar i kyrkan är där för din skull. De finns där i ljusa tider och i mörka, när du behöver stöd och prata, och när du bara vill leka och ha roligt. Kyrkan har gett mig allt från självförtroende och vänner till jobb. De har bland annat läger och dagar där de utbildar ungdomar till ungdomsledare. Där du diskuterar till exempel vad skillnaden mellan en bra och en dålig ledare är och hur du vill vara som ledare. Ungdomsledarna jobbar i de yngre veckogrupperna samt med de olika konfirmandgrupperna och är extremt viktiga för att kyrkans veckoverksamhet ska fungera. Ledarrollen som kyrkan presenterat för mig är något som jag trivts mycket bra i och som dels har gett mig jobb inom kyrkan men också utvecklat mig som person.

För mig är det självklart att vara medlem i Svenska Kyrkan. Om inte för min egen skull så för barnen och ungdomarnas skull! Veckogrupperna jag nämnt är gratis för alla att vara med i. Kyrkan kan erbjuda familjer som inte har så mycket pengar en plats för deras barn att få leka, busa och skratta.

Om du funderar på att gå med i svenska kyrkan men inte är helt övertygad så vill jag be dig att tänka på tre saker. Först, alla ungdomar och barn som gynnas av att kyrkan finns och att för vissa ungdomar kanske kyrkan är deras enda trygga plats. Jag vill också be dig att tänka på alla stödgrupper som kyrkan erbjuder för människor som har det svårt och tillsist vill jag be dig att tänka på alla människor världen över som Svenska Kyrkan hjälper.

Erika Kärrman, 20 år

28 september 2016